tisdag, april 05, 2011

Sundbybergs-prologen, hela prologen, enda stället på nätet

31/12 1951



Nattens väldiga neonljuslampa svänger tungt i den lätta rymden. Mörker brytes i metalliskt ljus, och ljus i sotsvart mörker. Som en tegelskrovlig tallstam, vuxen djärvt ur järn och asfalt, lutar sig fabriksskorstenen mot sin krona susande av rök i starka grenar. Doft av olja och kåda blandas med blåstens moln- och månspel, det som orglar ojämnt mellan mur och mark. Aftonstjärnan röd på vattentornet förebådar DC 6:an. Och med huvut lätt tillbakalutat korsar arbetaren gatan på hemväg i förströdda nattskiftstankar.

*

Samma natt som brukar reparera gamla drömmar om i morgon dag, går med spanskrör vid hans skuggas sida; resonerar oresonligt och med kantig tunga om tider som förändrats medan människan stått stilla och vindrosor överblomma taken. Polemiserar, kluckande, mot dem som trodde gränsen mellan himmel och jorden gick vid Sundbyberg: Mellan dröm och sura dimmor, mellan tankens flykt och verklighet som skramlar, stryker snaran närmare än så! Människan, ej månen, är alltings mått i Bällstaviken, och vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet till den nya staden....

Skuggpatronens skägg mot kosmos trotsigt spretar. Vindens löv och läppar stela, blåstens eviga palaver, stuprörs kommentarer mala svar: Från en drömvärld - till en värld av dröm går vår levnads genomfart, den breda allfarsvägen! Verklighetens stad, belägen mellan en barndoms lek med dagsljus och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan, står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus. Allt för snart skall flyktsignalen i vårt inre flöjtlikt ljuda. Höstens tvedräktsdimmor välta lass och tuva. Vägen smalnar. Molnet viskar sagan om den medeltida mörkret mellan Östergården, Mellangården, Västergården... Skall ånyo vinternattens pansarnäve blodig rosta fast kring kontinenter utan både människor och måne!

*

Men myrmalmsmolnet nickar av en nyck ett nådigt Farväl igen! - och nattgammal blankis bär. Lätt löper foten uppför tornparkstrappan, riktad snett mot skyn. Som sprängd ur bergskristall syns staden glimma, rappad av snö och täckt av frostens tak. Virad med röd girland står järnvägsbommen vakt vid övergången: denna sena timma när familjerna i varv på varv i husen begrunda var för sig den stora lyckan att en egen liten vrå besitta. Så brytes sfäriskt ljus mot ljus instängt i rum och kök; så begraves ensamhet i levande gemenskap och upphävs lagen om en evig motsats.

Han på hemväg nu, till samma frihet för de fågna, mot hjärtat trycker unikan som en dyrbar stålglastermos. Uppdämd strålglans fyller metallrymden. Hur lätt att fatta är ej nuets närhet, huru lödig den sekund som skapas! Se, på kyrkans spira högt den genomstungne tuppen, med månen lysande i sina klor! Över tidens sus i tallar, över årens flykt på fjädermolnets vinge bred och stark, trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan som är lika för oss alla. En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. - Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar